Vanessa Redgrave köpte inte misslyckad ballerina

Jag finner lugn och nöje i att titta på Barnmorskan I East End (Call The Midwife) och älskar berättarrösten som är Dame Vanessa Redgraves. Jag fylls av lugn och trygghet i att se och höra om människor som hjälper varandra. Har ett kall och lever efter att vara en god människa. Vill bidra till varandras välmående, som inte sätter sina egna behov främst. Tillsammans! Alla är viktiga! #baravihållerihop

Tankarna vandrade iväg och genom uppdrag för Stockholms Filmfestival har jag fått tillbringa tid med denna imponerande kvinna. Jag var väldigt glad att få arbeta med henne då jag beundrar henne och hennes arbete. Minns speciellt en film som gjorde starkt intryck på mig när jag på 80-talet såg kultrullen Blow-up (1966, regi Michelangelo Antonioni) och Isadora (1968, Karel Reisz). Där upptäckte jag henne på riktigt! Men hennes bidrag som skådespelare är så imponerande att jag skickar länk till där ni kan lära känna henne mer. Läs mer på Brittanica ➡️ Hon har haft ett otroligt starkt engagemang i politiken. Redgrave har använt sin position och sin röst att belysa och kämpa för bland annat Palestina, fångarna på Guantanamo...

Det är där jag vill landa med detta inlägg. Att hon SER och är engagerad, verkar inte låta saker hänga utan lyfter fram och diskuterar för att lära och läras. Så uppfattar jag henne från vår tid ihop. Bara en reflektion och en roligt (vid tillfället lite obekväm) situation.

När jag arbetar och gör make-up och hår så är det olika hur man är med människan i stolen. Det är så olika hur människors behov i dessa situationer ser ut. Vissa älskar att prata och berätta om allt, högt och lågt. Andra vill inte ens prata utan går in i sig själva och antingen tar en meditativ "time-out" eller går igenom manus eller vad det nu är dom är där för att göra. Andra, som Redgrave, visar stort intresse för vem jag är och hur mitt liv ser ut. Det senare är inte lika vanligt och det är en speciell situation, Jag vill inte ignorera frågorna då jag skall ju få personen att känna sig sedd, snygg och trygg. Men jag vill heller inte lägga någon uppmärksamhet på mig själv då det inte är läge för det helt enkelt. Jag får ofta komplimang över hur jag bemöter folk och hanterar situationer på jobbet. Det är jag stolt och glad över. Det är en fin balans att öppna upp och prata då det är essentiellt med tiden. Scheman är ganska späckade och man jobbar ofta på marginalen. Så jag brukar skoja när jag får frågan hur jag hamnade i denna branschen att "jag är en misslyckad ballerina som hamnade i sminket!". Det tycker jag snabbt beskriver min dröm om att bli prima, men att livet ville annorlunda! Denna mening brukar sätta stopp för följdfrågor.

Inte hos Dame Vanessa Redgrave!

Hon vände sig om mot mig och tog min arm och såg mig i ögonen och sa; "What do you mean... A failed ballerina?" Det var fel sak att säga till en så engagerad kvinna. Jag försökte tala om att jag är så nöjd och glad i mitt yrkesval och att mitt liv är precis som jag vill ha det idag så att vi skulle jobba vidare och skynda till alla journalister som bokats in för intervjuer, back to back så tiden var knapp som sagt. Men hon gav sig inte. Ni som arbetar i produktion VET att det finns absolut noll intresse eller tid heller för den delen för någonting annat än det man är där för. Hon var där för att möta pressen. Hon gjorde regidebut med filmen Sea of Sorrow och skulle även ta emot Stockholm Lifetime Achievment Award. Jag fick inte jobba vidare. Frustrationen växte då jag vet att det står ett team på andra sidan väggen och steppar för att få ihop logistiken.

Det knackade på dörren och ett huvud stacks in och ställde klassiska frågan: "Jag vill inte stressa er, men hur lång tid har ni kvar?" Ni som vet, VET! Vanessa bad om att få en kaffe till henne och...en kaffe till mig. Jag försökte avstyra det och säga att jag vill inte ha kaffe och att vi skulle jobba vidare. Men ni vet vissa människor har en sån pondus och kraft att det hjälper inte vad du säger. Kvinnan som stuckit in huvudet tappade hakan och jag kunde se att hon kände samma som jag men insåg att hon var oomkullrunkelig och ryggade tillbaka.

Vi satt och pratade och hon var mån om att jag inte skulle känna mig misslyckad. När jag förtydligade att det var mer sagt som ett skämt i förbigående skrattade vi och avrundade vår stund och hon gick ut för att möta pressen som samlats.

Jag säger inte lika ofta att jag är en misslyckad ballerina som hamnat i sminket längre.

Genom mitt jobb har jag fått göra mer än jag kunde drömma om. Tackar min lyckliga stjärna att jag hamnat på rätt plats och får göra det jag är bra på och som jag mår bra av.

Har Du hittat Din grej? Berätta gärna, det är så spännande att få höra om allas resor. Jag lär mig så mycket genom alla möten i alla möjliga olika sammanhang.

Idag tänkte jag bara lussebullar. Fick bara lust till det.

Önskar er en fin söndag. Du är viktig.

Tack för din tid!