Nedräkning | Mia Högfeldt

Det känns att det är bara dagar tills det smäller till. Semesteråtervändarna. Parkeringsstök. Köer. Mailkorgen på högvarv igen.

Det är kanske inte mer folk i stan jämfört med förra veckan. Men energin har definitivt skruvats upp.

Såklart att Pride bidrar. Men generellt så pratar och går folk snabbare. Det är hetsigare på något vis. Det känns lite spännande men samtidigt känns det sorgligt då jag inte fick en vecka sammanhängande ledigt. Det hade jag lovat mig själv. Men jag skall verkligen inte klaga. Jag har haft en fin sommar med underbart väder. Så tacksam att det inte varit många svala dagar. Det kommer tids nog. Jag har ju väldigt låg tolerans för kyla. Skandinav som jag är så känns det udda. Yngsta sonen tycker att jag borde gå till doktorn med det "problemet", själv löser jag det med att klä på mig och inte släppa ut värmen genom att ha fönster och dörrar öppna.

Gårdagens agenda gjorde att jag åkte från landet redan i måndags kväll för att slippa kliva upp tidigare än jag behöver. Eller det är inte att kliva upp som kändes motigt utan att få upp sonen. Stressen det innebär. Kändes som att jag hade behövt lämna honom på landet för att hinna till stan och mammografi klockan 08.05. Det kändes sådär. Därför lämnade jag min tillflykt tidigare, brukar dra på avfärden. Även om jag inte haft en uttalad semester så har jag haft det mycket ledigare med tider. Så igår när dagen var en föraning om vad som komma skall. Men det gick bra. Det fick mig att längta till nästa vecka när plåtningar drar igång igen. Verkligen längta till tempo och puls.

Mammografi, läkarbesök, samtal, ärenden, möten, inventering och städning av mitt beautyförråd, lite pill i nya studion inför öppning, förberedelser inför möte på fredag, returer från plåtning förra veckan...

Check!

Mitt finger har läkt väldigt fint. För er som inte har mig på Instagram så körde jag fingret in i en häcktrimmer och bladen gick rakt genom nageln och halva fingret klövs men benet klarade sig helt och hållet. En resa till akuten i Uppsala och finger i bandage gjorde väldigt begränsad i vad jag kan göra.

Man inser inte hur mycket man jobbar med kroppen förrän olyckan är framme. De enklaste saker är krångliga; diska, lyfta, gräva, kratta, bygga, styla hår (sminka gick ganska ok), duscha....

Höger armhåla har inte tvättats ordentligt på en vecka. Inte heller mitt hår. Min projektlista över saker att hinna klart innan sommaren är över har klart saktat fart. Världsliga ting. Jag fick ju stelkrampspruta i samma veva. Det var "Check!" på den också då jag gått och tänkt på att jag behöver en ny injektion. Kanonbra ju! men det är tålamodskrävande att inte kunna använda båda händerna. Väljer att se det som terapi.

Dagens inlägg utan bild. Ni vill INTE se! ;-)

Ha en fin kväll från Klantfia.