Hoppet är det sista, hoppet är gnistan

Du vet väl att jag älskar dig? Att jag saknar dig, oss… Att jag alltid har dörren öppen för DIG! Du är i mitt hjärta, i hela min celluppbyggnad far du runt, även i mitt medvetande. Går inte en dag utan att du är med mig! Det är inte lätt. Det gör ont och känns som att jag dras tillbaka…Det är samtidigt lätt. För du är i mitt hjärta! Min kärlek är stark, lojal (in absurdum) och det är fint och ngt som alltid varit en styrka, ett driv som jag är trygg och stolt över och är man inne så är man! Jag försöker att inte vänta på dig! Men hoppet kan jag inte släppa! Det försvann ett tag. Ett långt tag trampade jag vatten, nej i ärlighetens namn var det kvicksand. Jag sjönk! Min PTSD var inte att leka med. Idag är triggers mindre starka, mindre frekventa. Jag var en främling för mig själv. Nu har jag tagit mig upp, en ny människa. Men ändå samma Mia! Jag har byggt upp ett skydd, ett pansar. Släpper inte in som förut. Känns fortfarande märkligt. Men viktigt. Jag säger nej, ett ord jag nästan aldrig använt förut! Märkligt. . Nytt. Stabilt. Men väldigt ensamt! . Jag älskar dig!

Skulle skriva om, och valde bild därefter, att det kändes höstigt på promenaden i morse. Jag huttrade och frös. Det har varit en magisk sommar för mig då jag sluppit frysa. Idag fryser jag! Gräver fram långkalsong och tjockjacka! Men jag gled in på ett annat spår. 😉 . En bild från några veckor sedan. Djurgården i ottan. 📸 @vassabilder