Ett nytt försök... | Mia Högfeldt

Jag är en vanemänniska, men är även impulsiv person. En vandrande motsägelse i mycket kan man säga. Men det är jag ganska stolt över. Att jag alltid kan släppa och hjälpa min närhet när det behövs... Tar problem direkt när dom kommer… Men det är en annan historia!

Mitt morgonkaffe är jag fuzzy med. Det skall vara bryggkaffe för min del och inget tjusigt espresso. Jag mår bäst när jag får kliva upp riktigt tidigt, ladda min moccamaster (ganska ofta är det skånerost för det har liksom hängt med sedan jag var liten), under tiden det bryggs går jag ut en snabbis med King så att han får lätta på trycket. Sedan sätter jag mig med min kopp, modell större, och sippar. Det skall vara ganska starkt, ganska varmt, utan mjölk. Kannan som är på 6 koppar dricks ofta upp, men alltid 3. Sedan frågar jag inte efter kaffe mer resten av dagen. Inte ens för det sociala. Jag är frusen av mig och dricker varmt vatten istället. Till maten, vid fikat....alltid faktiskt.

Varför tar jag upp detta då? Det är väl lagom intressant med min morgonrutin?!

Jag har lidit av ätstörning sedan barnsben. Det har väl typ alla säger ni. Ja jo, så är det nog. Men jag har efter att i trettioårsåldern givit upp och bara accepterat, lärt mig leva med min "sjukdom". Det bär mig emot att använda det ordet. Men så är det! Det är en sjukdom.

Men jag blir ju aldrig sjuk. Aldrig! Inte ens förkyld. Så märkligt. Det är till och med så att jag inför min 40-årsdag gick till Sophiahemmet där jag hade en sjukförsäkring och bad dom vända ut och in på mig eftersom aldrig blir sjuk så måste det vara något allvarligt fel.

Sagt och gjort! Efter otaliga tester, allergistick, gastroskopi, arbets-ekg... Jag fick mitt resultat meddelat över telefon när jag var på jobbresa med Stadium i Italien. Vi hade just satt oss för att äta och jag sträckte mig (i samma sekund som det ringde) efter min tallrik med färsk pasta som servitören serverade mig. Det var som en filmscen, idylliskt setting på ett torg i Italien, allt var perfekt på alla vis. Rösten på andra sidan sa att vi lovade att ringa så fort vi hade ditt resultat och alla värden är bra, men du visar positivt på Celiaki. BOM!!! Förklaringen till varför jag i alla år haft så ont i magen. Jag är ju född på 60-talet. Jag är nog inte den enda som är uppvuxen på Skogaholmslimpa, pasta och pannkakor. Det var bara att skicka tillbaka pastan och beställa en sallad istället. Läkaren sa att jag inte hade något tarmludd och att mitt näringsupptag var obefintligt. Det lät så löjligt i mina öron då eftersom jag är stark och pigg, jag blir aldrig sjuk så när han fick det ätt låta som att jag var riktigt illa däran var det svårt att ta på allvar. Jag har nog haft det i hela mitt liv. Efter att ha varit duktig i månader men ändå blivit serverad (av misstag) saker på restaurang som innehöll gluten började jag fuska mer och mer. Och idag är jag en fuskis men har ändå en rutin jag håller mig till som fungerar. Äter mindre doser då reagerar jag inte lika starkt. Jag blir inte supersjuk. Jag blir uppsvälld, får on, blir PMS-ig, orolig i systemet helt enkelt. Det kan man ju leva med lite då och då när jag inte klarar att stå emot suget.

Suget är ett monster som tar över min kropp och jag får en blackout. Lite som när man blir våldtagen och kämpar och kämpar men till slut stänger ner och ger upp för att man inser att detta slaget kan jag inte vinna. Det var länge sedan och det är inte heller ngt unikt. Me too gav oss perspektiv och jag är långt ifrån ensam. Även det är en annan historia. Det låter hårt, men det ÄR ett rent helvete att ha detta monster ridande på din axel/rygg konstant! Hatar monstret och det är därför jag en gång för alla nu tagit tag i allt igen. Vi min ålder!

Jag närmar mig kärnan i detta inlägg. Ätstörningen! Jag fick ju gå hos kurator som barn eftersom jag hade sådana besvär med min mage. Där pratades det om att jag saknade min pappa. Mina föräldrar skildes och mamma flyttade med oss till Stockholm, pappa bodde i Malmö. Där jag föddes och bodde mina första 8 år. Förklarar min dialekt för alla er som inte får ihop varför jag låter som jag gör.

Ätstörningen tog skruv i 12-årsåldern när jag gick framför min kompis och hennes mamma i trappan och mamman klappade på min rumpa och sa att jag har fått kurvor över sommaren. Det landade INTE bra hos mig som drömde om att bli en prima ballerina och skulle dansa världen över på alla stora balettscener! Jag slutade äta. Jag började leva på vatten och bröd med lite äppelbitar här och där. Började springa på morgonen innan skolan. Efter ngn månad av denna snåla diet började jag svimma till höger och vänster. Såklart fick jag i mig lite mer då jag åt vid middag och andra sammanhang. Man blir superslug när man håller på och knasar med maten. Det var så klart inte lätt att hänga med i skolan och den började bli lidande. Jag höll ganska långt upp i högstadiet men i nian påverkades betygen och jag kom på den briljanta idén att man kan äta och göra sig av med maten direkt. Där vände ätstörningen från anorexi till bulimi. Det höll på fram tills jag blev gravid med min förstafödda son. Han är en välsignelse på många vis. Där och då blev jag en kokong till min bebis. Jag kände meningen med min existens helt och fullt! Jag åt superbra och näringsrik mat för att ge bebisen det bästa. Jag åt lax så det sprutade ur öronen då jag läste att det ger intelligenta barn. Det vände där och då!

Under åren gick jag i terapi flera gånger hos specialister men det har inte varit ngn som plockat upp på vad jag behöver. Som genomskådat mig, jag pleasade även terapeuten för att hon skulle känna sig duktig och lyfta henne. Därför lade jag det till slut på hyllan. Jag kan inte gå i terapi för få terapeuten att känna sig duktig. Jag fick till exempel höra att jag skulle gå i gruppterapi. JAG!! Jag som alltid ser till att andra skall ha det som vill det dom behöver! Jag som är så inkännande att jag är helt slut när dagen är till ända av att ha levererat på alla håll och kanter. Jag kände runt 30-årsålderna att jag får leva med detta! Det är mitt bagage. Fokusera på att leva och vara en bra människa. Det kunde ha varit värre. Det finns dom som har det värre. Lyxproblem.

Tills min skilsmässa kom och knäckte mig helt och hållet. Jag gick sönder. Mitt ljus släcktes. PTSD som förlamade mig. Mitt tal påverkades. Min fysik rasade. Minnet. Jag mindes inte vad jag höll på med. Missade möten. Jag var helt förstörd. Jag var ensam på många vis. Alla försvann. Tog avstånd. Jag var inte så rolig längre. Jag bara grät och ältade. Jag hade önskat att jag haft ngn som gav ig en kram eller höll min hand ibland. Eller bara kom och drack te ngn gång....

Strax därefter kom covid. Post skilsmässa gick jag i terapi ett par år, parallellt med att jag gick till en präst och pratade en gång i veckan. Fem år efter skilsmässan, förra året började att jag och tänka att jag kan inte fortsätta så här med maten. jag måste besegra monstret som jag har besegrat så mycket annat i livet. Jag jobbade och gjorde omslag med en profil som prisade Mandometer-kliniken. Där bestämde jag mig för att ta tag i den biten också. Men min erfarenhet av dom var FRUKTANSVÄRD. Jag fick återfall efter att ha varit i kontakt med dom och jag var helt förstörd. Övervägde att anmäla, men jag måste hushålla med mina krafter sedan skilsmässan som jag hädanefter kommer försöka att nämna så lite som möjligt. Vill ju gå framåt. Då gjorde jag en egenanmälan för ätstörningsbehandling. Det har tagit sin tid. Jag blev intagen och har gått ett bra tag nu.

Man pratar så mycket om vikt och kroppshets i samband med ätstörning. Men i mitt fall tror jag att det handlade om kontroll. Jag har alltid behövt ha ordning och ha rutiner för att må bra. Samtidigt som jag är väldigt impulsiv och spontan. Jag har alltid sett det som en underbar del av min personlighet. Har känt mig fri av det! Här är några karaktärsdrag jag varit stolt och stärkt av:

-Kreativitet

-Grym i kris

-Orädd

-Lojal

-Empatisk

-Förmåga att tänka utanför boxen

-Hög energi

-Superfokus

-Se mönster där andra ser kaos och därför kunna lösa saker smidigt

-Intuitiv, det jag kallar mitt sjätte sinne

-Makalös återhämtningsförmåga

PING!! Ringer ngn klocka hos ngn?!? I terapin pratas det om att jag skall utredas för ADHD. Jag berättade detta för Carolina (Gynning) och hon skrek rakt ut: "Klart att du har ADHD!! Så jäkla rolig reaktion. Säkert flera av er som tänkt så men inte sagt ngt. Varför har ni inte sagt ngt? Mina så kallade karaktärsdrag är i praktiken symptom på ADHD!?! Jag har aldrig själv tänkt i dom banorna. bara känt mig som en supermänniska och tyckt lite synd om folk som inte hinner med så mkt. Som inte hänger med i svängarna.

Jag har på riktigt tänkt att jag är en person med superkrafter och har därför klarat av massa saker som folk tappat hakan över att jag fixat. Jag har tänkt att Gud ger mig inte mer än jag klarar av. Behandla andra som du vill bli behandlad. Det som inte dödar stärker. Jag får bära detta då det verkar så mkt jobbigare för andra ( då många uttrycker starkt sin vilja i petitesser och då är det självklart att jag backar då det inte påverkar mig alls). Har inte förstått hur småsaker kan vara så viktiga för folk. Jag öppnar munnen och uttrycker min önskan, vilja när det är ngt riktigt stort och viktigt, för MIG!

En stor del av tiden i terapin har lagt på att skriva ner vad jag äter för att få perspektiv. Jag har aldrig varit glad i att äta frukost. Har gjort sken av att jag inte har aptit på morgon. Men i själva verket handlar det om att inte väcka monstret för tidigt på dagen. Tids nog måste man ju äta. Jag vill ju inte ha det som förr men tycker att jag haft en ganska ok balans i vardagen. Jag har kunnat äta och få mig näring och energi. Men ändå haft kontroll men inte så uppenbart att min omgivning reagerat. Människor gör en stor grej av mat och alkohol hela tiden. Man blir påtvingad både mat och alkohol i sociala sammanhang! Det har varit jobbigt. Jag har därför inte tackat nej utan tar emot det som bjuds för att inte sätta strålkastaren på mitt intag.

I behandling har det varit supermycket fokus på maten och självanalys. Mina känslor och tankar.

Så nu, för att knyta ihop säcken, landar vi där jag började. Med kaffe och min frukost. När jag bor på hotell är det så enkelt. Finns oftast scrambled eggs. Det tar jag med lite bacon. Orkar inte stöka till med disk hemma på morgon utan vill ha så lugn och städat som möjligt och tar därför helst en avokado straight up. Fräscht och enkelt!

Det var precis så min morgon såg ut idag. Har haft en lugn och stilla morgon. Har inte plåtning idag utan skall ta emot kund i studion på Torstenssonsgatan. SNYGG TRYGG växer och det är underbart att känna att mitt arbete landar fint och gör nytta.

Jag tar alltså emot kunder individuellt och i grupp för workshops och kurser i min studio. Företag och privatpersoner. Företag bokar mig för kick-offs där man får coachning i hur man med kläder och make-up/hår kommunicerar det budskap man vill. Hur man gör det effektivt och efter varje individs personlighet och behov. Med konkreta tips och massa aha-upplevelser och inspiration har detta blivit mycket uppskattat. Privatpersoner bokar tjejkvällar, möhippor, mamma/dotterdag....

Jag finns på Boka direkt . Välkomna!